Joakims avhandling redovisar en ny metod för att utvärdera personskaderisk i förhållande till brott i brandutsatta bärande konstruktioner. Den nya metoden bygger på antagandet att personrisken inte ökar vid brott i en konstruktion i de fall temperaturerna till följd av branden gör det omöjligt att vara vid liv i skadeområdet vid tiden för brottet. För dessa fall kan brandkrav på de bärande konstruktionerna i många fall sänkas utan att äventyra personsäkerheten i byggnaden.
Den nya metoden kan användas för att bestämma brandmotståndstid för en byggnad utifrån personrisk samtidigt som den ger verktyg att förstå varför krav på brandmotstånd kan vara onödigt i många byggnader. I en fallstudie utvärderas personrisken i en enplans stålhall med hjälp av den nya metoden. Personrisken i stålhallen är liten vid brott i de brandutsatta fackverken trots att de har stor sannolikhet att gå till brott vid brand. God personsäkerhet kan därför anses vara uppnådd även om stålfackverken i byggnaden utförs utan brandskydd.
Funktionsbaserad dimensionering av brandutsatta bärande konstruktioner har ofta som mål att säkerställa en byggnads stabilitet under ett helt brandförlopp. Detta angreppssätt är rationellt och begripligt för byggnader där en skada på konstruktionen kan skada personer som inte kan förväntas vara medvetna om branden. För enplansbyggnader utan innerväggar där personer istället kan antas vara medvetna om en brand i byggnaden kan angreppssättet därför bidra till krav på mer brandskydd än nödvändigt.
Metoden som redovisas i Joakims avhandling kan därför bidra till minskade kostnader för samhället utan ökad personrisk.
