Konstruktionsstål

De vanligaste grupperna inom konstruktionsstål är: kolstål, kolmanganstål, mikrolegerade- eller finkornstål och höghållfasta stål.

Förutom legeringsämnen finns mindre mängder föroreningar i stål. De vanligaste är fosfor, svavel och kväve. Halterna av dessa måste hållas låga för att stålets seghet och svetsbarhet ska vara godtagbara.

Med enbart kol som legeringsämne, upp till 0,20 procent (eventuellt 0,25 procent) får man ett mjukt stål med sträckgräns upp till ca 250 MPa. Kol höjer hållfastheten men kolhalten bör inte överstiga 0,18 procent med tanke på svetsbarheten. Stålen håller alltid mangan i halter av min ca 0,4 procent. Dagens stål är alltid tätade, dvs. desoxiderade, vilket innebär att man bundit syret som finns i form av koloxid i det flytande stålet. Det vanligaste desoxidations- eller tätningsmedlet är kisel och kiselhalten är omkring 0,25 procent i tätat stål.

Äldre stål kan vara otätade vilket medfört att segringar dvs olikheter i sammansättning fanns i olika delar av det gjutna stycket. I detta, så kallade götet, som tidigare alltid var utgångsmaterialet vid varmvalsningen av stålet fanns i regel segringar vilka efter valsningen återfanns i de varmvalsade produkterna. Numer är det vanligtvis stränggjutna ämnen som valsas ut. Segringar kan dock uppträda även i sådant stål.

Förutsättningar och eventuella begränsningar för användning av standardiserade stål anges i nationella anpassningsdokument, NAD(S) med hänvisning till standardens utgåva.